kallamigshifu.blogg.se

Ironiskt hur snabbt allt kan ändras. Från igår då jag kände mig jätteglad till en dag senare och allt jag vill ha är en stor bamsekram och min trygghet hemma, i mitt riktiga hem.

 

Efter en dålig natts sömn, som kändes lite som ett omen; brukar aldrig vakna bara sådär klockan fem på morgonen, åkte jag till tunnelbanan kvart över sju (hälften buss hälften taxi) för att möta upp den ny au pair tjejen från Frankrike. Lustigt nog sprang jag på en engelsman på stationen innan som också skulle möte upp nya au pairs, men för en annan agentur. Rose hette hon nya, och åkte med henne till kontoret. Vi kom dit strax efter nio, såsom det var sagt, och jag skulle vänta tills de kunde prata med mig om en ny familj. Två timmar senare kom det äntligen nån och vi satte oss på ett av deras kontorsrum. Jag satt mittemot två kvinnor från agenturen. De presenterade en familj för mig som de kallade ”speciell” för barnet var lite äldre. En kille född 1993, alltså TRE ÅR ÄLDRE ÄN JAG och jag skulle undervisa honom privat, i en annan stad i södra Kina (faktiskt en stad jag varit i, Guiyang). Jag sa nej: jag ska stanna i Beijing, jag har sagt det till er tidigare för det är här jag kan lära mig mandarin etc etc. Min kompis som också var där för att prata om sin familj satt med och började försvara mig och förklara att jag ville stanna i Beijing. Hon blev ombedd att gå till ett annat rum och vänta och hon smsade mig sen och sa att hon bara satt ensam i ett annat rum och att de antagligen ville separera oss för att hon försvarade mig… Så det här kändes ju bra, trevlig stämning osv… Frustrationen började bubbla då de redan låtit mig vänta tå timmar när jag åkte hit extra tidigt som de envisades om, och jag har en tid att passa, och det blir inte bättre...

 

Jag envisades med att ”jag ska stanna i Beijing, punkt” men då börjar de dra upp klagomål de fått från in värdfamilj om mig, och jag fick sitta och förklara och förklara och förklara om igen. De hade två ”stora klagomål”: att mitt rum var ”stökigt” och att jag inte följde schemat. Jag fick ta det hela från början och berätta om hur de inte säger nånting till mig, den totala bristen på kommunikation, att de lämnade mig ensam med mormorn en vecka, att kontraktet var fel så därför följde jag det inte en period, att det har varit jättesvårt att komma nära barnen eftersom jag aldrig är ensam med dem och de såklart väljer sin familj att leka med och ge uppmärksamhet över mig en okänd främling. Mitt rum är VISST städat och om familjen är missnöjd kan de säga hur de vill ha det exakt, FÖR JAG LYSSNAR FAKTISKT. Får då höra en förklaring att ”eftersom du är tjej och förebild för de små flickorna måste du vara VÄLDIGT prydlig så de lär sig, för TÄNK hur det blir annars när de gifter sig och OM de inte är prydliga!” Fantastiskt, släng in lite trevlig sexism också. Fick mig att må ännu bättre. Som om ni inte kunde provocera mig tillräckligt... De lyssnar när jag igen förklarar, säger emot som om felet ligger helt hos mig (för såklart; kunden har alltid rätt…) men efter att jag fått förklara ALLT i DETALJ säger de ”vi förstår att DU är väldigt bra på att kommunicera”. Deras plan var att skicka mig till södra Kina för att undervisa någon äldre eftersom de var övertygade om att jag inte har ”tålamod nog med små barn”. Igen, får förklara att jag har haft yngre syskon och att jag VISST är bra med barn och det beror på familjen (!!). Då helt plötsligt efter denna långa redogörelse liknande ett försvarstal i en domstol, verkar jag lyckats övertyga de något (får såklart svälja allt de kastar på mig personligen och le jättemycket och leka söt och diplomatisk när jag innerst inne är superfrustrerad över att DE inte sköter sitt jobb när jag kontaktat agenturen tidigare om mina problem med familjen men de spelar ovetandes och går istället emot mig). Och då när de övertygats drar de plötsligt fram en ny familj EN HALVTIMME från kontoret, efter att jag gång på gång frågat om de VERKLIGEN INTE HAR NÅGON FAMILJ I BEIJING??!!?! Så jag fick se lite bilder och de skulle höra av sig till dem och om familjen vill kan de be att träffa mig. Innan jag går får jag lite visdomsord: ”finns inga bra eller dåliga erfarenheter, bara erfarenheter”. Jag ba ”ok”. Sen avslutas det hela med en annan av deras ”förklaringar” som jag antar värdmamman tagit upp också. Tydligen är det nåt fel med mitt ansikte också för ”amerikaner ler hela tiden, men folk från europa och ditt land ser inte lika glada ut”. Log och gick därifrån. Antar att de verkligen inte gillar mitt ”bitchy resting face” som det så fult kommit att kallas. Men att det ska komma till det. Jag har ansträngt mig, varit jättegullig mot dessa skrikiga barn, försökt ta plats…

 

Lämnade kontoret med en stor klump i halsen. Kan knappt återberätta det ordentligt för var, och är, så frustrerad över det hela. Arg på agenturen. Ledsen. Skulle träffat Mikael på National Library men känner inte för det längre så ringer Filip och Viktor som var på stan. Säger att jag är frustrerad, arg och ledsen och de ditchar sina planer för att möta mig. Klumpen i halsen blir så jävla stor att jag börjar gråta på tunnelbanan påväg till dem, antar att alla känslor jag fick förtrycka under mötet behövde luftas. Men vi äter lunch, och jag får ranta argt och högljutt på svenska på tunnelbanan och de tycker det är helt sjukt, och maten var god så då känns det lite bra igen. Vi skiljs åt och jag åker motvilligt tillbaks hem.

 

Grejen med mig är att om jag får kritik, konstruktiv eller inte (vilket i det här fallet var ”städat rum=inga grejer framme” samt ”le hela tiden”)måste jag rätta till mitt beteende. Det är som om nåt gnager konstant och jag måste göra nånting åt det. Det är det som är grejen med den här familjen jag bor hos, det är som om de förvänar sig att jag ska kunna läsa deras tankar. Om jag får tydliga insruktioner, följer jag dem. Så enkelt är det. Men jag har inte getts några här, därav kommunikationsbristen (sa exakt detta till agenturen). Så vad gör jag när jag kommer till huset? Kommer hem och går direkt och är med tvååringen lite, städar sen mitt rum (eller snarare tar fram min väska och packar ner det mesta så nu är det iallafall STILRENT OCH TOMT) och leker med båda två i några timmar efter middagen. Och då är alla plötsligt ganska gulliga. Vilket gör det ännu mer förvirrande. Och dumt för min situation egentligen; om jag sköter mig FÖR bra nu när jag känner att jag måste rätta till och överdriva vissa beteenden och rutiner kanske de vill behålla mig…….. Men jag vill verkligen verkligen flytta. Jag tar taxi två gånger varje dag, det tar nästan två timmar för mig att ta mig nånstans, hela situationen är bara fel och jobbig. Och de kommer ju inte direkt lära sig kommunicera ordentligt, nu är det ju bara jag som ”rättar till mig”.

 

Jag har lektion imorgon på kontoret och ska höra då efter något nytt angående den andra familjen. Vågar knappt hoppas och vet inte alls vad jag kan förvänta mig. Nu vill jag mest av allt ha en stor gosig kram och en kopp chaite. Det kanske är svårt för er att förstå hela situationen för jag kan knappt förklara, för orkar inte riktigt heller för det är så rörigt och det gör mig ledsen. Allt känns som en bergochdalbana och jag har ingen aning var den slutar. Men imorgon har jag lektion så kommer inte vara kvar i huset hela dagen och om det är nåt som gör mig glad är det när jag är med mina vänner så det kommer nog pigga upp mig lite. 

Kram till er alla!